Den där avsaknaden av badbollar

När du går på en gata och du ser en försäljare långt därframme, reagerar du också genom att byta sida för att på så vis skapa maximalt med distans mellan er när du snart kommer passera? Hamnar allt ditt fokus på hur du ska kunna glida förbi människan i fråga och inte ignorera, nej nej, utan skapa en illusion av att du inte ens sett att där är någon att ignorera? Stiger din puls vid tanken på att bli dömd av denna främling när man själv kommer säga ”Nej, tack”? För om det är så. Hur. sjukt. är. inte. det?

Jag reagerar nämligen lite sådär. Eller, inte lite sådär, utan helt exakt sådär, om vi ska vara petiga.

För om jag måste säga nej till en försäljande främling så kanske hon tycker att jag är skitlam. Eller kanske inte… Det är hur som helst inte så att man följer upp det hela ändå. Man går sällan tillbaka till en WWF-anhängare och frågar denne hur de upplevde ens nej på en skala från ett till tio. Men jag utgår ofta från ett ganska så negativt scenario där jag är egoskurken.

Jag tar upp detta klassiska exempel på hur man så lätt bara kastar sin värdefulla dagsdos av energi i alla riktningar. Lite hit, lite dit, utan så mycket fokus på vad man håller på med. Man hade lika gärna bara kunnat ta 80% av energin och slängt den rätt ned i soptunnan.

Tänk vad skönt att bara spatsera förbi och vänligt men bestämt säga att jag inte är intresserad. Färdigt. Jag behöver inte efteranalysera den exakta semantiken i det jag precis uttalat. Jag måste inte försöka sätta mig in i budskapets mottagares känslor. Jag slipper analysera folks ansiktsuttryck och jag slipper tolka och döma dem.

Denna text skulle egentligen inte alls handla om irrationella reaktioner på gatuförsäljare. Det här sista med att slippa döma folks ansiktsuttryck är dock intressant oavsett tema.

Väldigt ofta tolkar jag dem som att de har något med mig att göra. Såhär tror jag det är. Folks ansiktsuttryck har oftast med dem själva att göra. Och deras reaktion på dig handlar också om dem själva. För alla bryr sig mest om protagonisten i sin egen pjäs. (Och det är alltså dem själva.) Absolut inte mig. Inte för att jag är betydelselös på något vis. Men jag är helt enkelt bara huvudrollen ett annat drama, eller ja, komedi. Romcom kanske. Hursomhelst. Det är helt enkelt DEN jag ska analysera om något nu så tvunget ska analyseras.

Så från och med nu, och egentligen en tid tillbaka, arbetar jag alltid på att inte ta något personligt. Ingenting. Jag ska härmed frigöra mig från folks nycker och uttalanden, för de är bara ett uttryck av deras egna liv. Jag ska inte ens ta komplimanger speciellt personligt. För i teorin borde jag redan veta att jag är spektakulär. (Detta är verkligen något att öva på, för det är jäkligt lätt att janta ner sig och anta den där gråa gestalten bland alla andra färgglada, och till synes MER spektakulära, medmänniskor.) Men jag tror helt ärligt att om man lyckas med hela denna grejen så är man ett steg friare. Hm. Det är väl egentligen lite besläktat med den där Vatten-på-en-gås-teorin.

Jag tror ärligt talat att frihet är SÅ mycket närmare än man tror. Det fängelse man kanske känner att man befinner sig i är nog oftast av den mycket, mycket abstrakta sorten. Den sort som är skapad inuti ens eget huvud och som kan kännas så verklig att den nästan antar en fysisk form. Men det är inte verkligt. Kanske är detta fängelse skapat av krav man satt på sig själv eller regler som man tror man måste leva efter. Kanske av pressen att hålla en levnadsstandard som är totalt dikterad av media och status. Kanske är detta fängelse helt syntetiserat av en undermedveten, och totalt omedveten, känsla av att vilja vara någon till lags, att helt enkelt leva upp till någon annans krav. (Ibland är denna någon annan kanske till och med en sedan länge avliden släkting som inte längre borde ha någon som helst makt över vad som försiggår i ditt huvud).

Tylösand. Pricken över den svenska västkustens I.

Det ligger oavsett en enorm frihet i att göra sig av med det prylhav man omger sig med. Saker som man skaffat sig i ett försök att få mer ut av tillvaron. Men istället klarar vi knappt av att se tillvaron runt oss för alla grejer som pockar på vår uppmärksamhet. Lite som att simma i havet och försöka njuta av utsikten över horisonten när någon kastat i femtiotusen badbollar kring en. Lycka till.

Om inlägget

Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: