Perfektionism

Inte alltför sällan träffar man på någon som  kallar sig perfektionist, och det med stolthet i blicken. Och även med antagandet att alla verkligen INSER att detta är en enorm dygd. 

Jag är skeptisk till det som kallas perfektionism. Okej, du vill ha saker gjorda på rätt sätt, och din känsla för detaljer överstiger kanske de flesta andras. Om uppgifter inte blir gjorda på rätt sätt gör du hellre dem själv. Till en viss gräns är jag helt med på detta, för det är ju väldigt skönt när saker blir gjorda ordentligt och utan alltför mycket slarv. Men det kan lätt tippa över mot att man liksom aldrig är nöjd. Huset du bor i är inte stort nog, och så är det vänt i fel riktning. Flyttar du så har du rätt läge men fel grannar. Flyttar grannen så inser du att du vill ha grannens hus istället för det du redan köpt. Att vara nöjd och belåten är något som kommer inifrån och har nog sällan så himla mycket med yttre omständigheter att göra. Åtminstone, vill säga, så länge de grundläggande behoven är tillgodosedda.

Jakten efter större, bättre, nyare och coolare är en som aldrig kommer upphöra om man inte stoppar den själv. Det är en jakt utan mål. Så för alla ni där ute som är måna om tidseffektivitet, se iallafall till att inte tiden slösas bort på något så meningslöst som en jakt utan mål.

img_8005-1

Jag kommer ihåg tanken jag fick som liten när man i skolan lärde sig om det gamla Egypten och pyramiderna. Vi ser nu bort från det extremt omfattande jobbet de la ner på tillverka något som i grunden bara är en gravsten. Men vi var alla ganska överens om att det var otroligt löjligt och fullkomligt bisarrt att lägga med så mycket skatter och tillhörigheter i graven till den där gamla faraonen som ändå var död. Vi VET detta eller hur? Att man inte kan ta med sig alla sin ägodelar till dit man nu ska efter man dött? Men likaväl så har vår vardag verkat bli så snurrig att vi lägger mer fokus på sakerna omkring oss än på upplevelserna med människorna bredvid oss.

All denna fascination av prylar får mig att se oss i form av han apan i Aladdin, Abu. Kommer ni ihåg hur han blir, vad som händer i hans blick, när han ser den där diamanten i grottan? Det är du, i en Apple Store. Eller på skorea. Har vi verkligen inte kommit längre än såhär?

Grejerna vi omger oss med ska säga något om vilka vi är, de ska reflektera vår personlighet och våra värderingar och de ska framförallt ge andra en liten smaskig hint om hur mycket vi uppnått här i livet. Men då undrar jag, är inte det lite Faraovarning över det också egentligen?

 

Om inlägget

Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: