Moget och vuxet?

Hur bra känner man sig själv egentligen? Det är sådant jag funderar på när du minst anar det. Är det så att man kanske nöjer sig med att inte känna sig själv helt och hållet, just för att så som man är just nu ändå funkar ganska bra för en. Undviker man dörrarna till sina mörka garderober och kryssar mellan alla potentiella triggers så kan man kanske slippa hamna i mental kvicksand. Kanske ser man till att hålla sig konstant upptagen för att på så vis mota bort den där tystnaden som kan tillåta en att höra vad hjärtat har att berätta.

Det där arbetet med att möta sina rädslor, utmana sig själv och ta sig utanför sina komfortzoner kan kanske kännas lite väl omfattande, så då stannar man där man är liksom. Och är relativt nöjd med det. Jag tror personligen att många håller sig på den nivån av bekvämlighetsskäl, men även på grund av en sorts jantelagsmentalitet. För man vill ju vara sin allra bästa version, men man vill ju inte vara FÖR bra. Man vill ju absolut inte vara den som är Den. Lite lagom vis kanske, men inte socknens upplyste. 

Vi känner kanske dessutom att hela den här grejen med självutveckling kan kännas främmande. Så många frågor cirkulerar för den oinvigde. Måste man åka på yogaresor till Goa då? Måste man meditera två timmar varje morgon före frukost? Måste man bli vegan och sluta dricka cognac? Kommer man känna att man är bättre än andra om man lyckas komma upp en nivå i självkännedom? Och VAD skulle hända om man blir så till den milda grad självutvecklad att folk inte kommer känna igen en efteråt? För att översätta det i moderna termer; åker jag iväg på ett Silent Retreat som Squirtle, kommer jag då komma tillbaka som Blastoise? 

Personligen tror jag att rädslan är allas vår akilleshäl. Eller, kanske inte akilleshäl. Jag återkommer kanske med en bättre liknelse. Men för tillfället får den duga. Vi är hur som helst skapade att vara rädda. Men inte hela. jäkla. tiden. Fly eller fäkta-stadiet är vår räddning i många lägen och vi är helt beroende av att ha det i bakfickan. Men denna rädsla som ska vara vår allierade och personliga livvakt i svåra stunder kan lätt bli någon vi inte längre kan lita helt på. Grejen är nämligen den att lär vi oss inte att stänga av rädslan så förgiftar den oss, inifrån och ut. Och det där giftet heter såklart stress. Old news, jag vet. Men underskatta aldrig stress, för den är jävel på att klä ut sig i fårakläder. Det kan ta lång tid att upptäcka att det är den som ligger bakom mycket av allt det skit vi envisas att dra runt på. 

Jag tror att det ofta är i de stunder då du anser att du agerar moget och vuxet som du i själva verket går på autopilot. Och den där autopiloten, ja, den tror jag i sin tur är styrd av rädsla. Så de tillfällen då du följer hjärtat så är du kanske barnslig, men du är iallafall inne på rätt spår. Och den vägen kommer aldrig någon autopilot att låta dig hitta. 

Daisy i morgonljus. (Och med en Droid Escape Pod i bakgrunden.)

Om inlägget

Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: