Sju magiska blommor?

Nu är det höst i luften. Den där isigheten kommer någonstans ifrån. Varifrån spelar mindre roll, för helt plötsligt är den där när du öppnar köksfönstret på morgonen. Och när den är där så är den. 

Det är ingen idé i att gnälla över att man inte fick badat i havet nog, eller varit ute på tillräckligt många picknickar. Man har den där bilden av sommar som skapades när man hade sommarlov. En idealbild som liknar den man även har av julafton. De är båda lika mycket fakta som fiktion skulle jag vilja påstå. Och det är en jäkligt hög ribba man sätter genom att få verkligheten att bli som dem. Många kan därför förståeligt verka lite trumpna efter sommaren. Till exempel. Enligt den idealbilden ska jag ha varit på stranden varje eftermiddag och badat ungefär tusen gånger per besök. Jag ska ha cyklat i stekande sol på landsvägar förbi ängar och åkrar med vinden i håret. Haft långa sovmorgonar men samtidigt, som i ett parallelluniversum, varit uppe före soluppgång för att ha sett daggen dunsta i gräset. Midsommar ska ha firats med vit spetsklänning, krans på huvudet och stång på gräsmattan. Sill, dill, snaps, nypotatis och gräddfil. Paradisbusken ska blomma i trädgården och lyktor ska vara tända. Och jo, så ska jag ha plockat sju magiska blommor. No biggie. 

Problemet med idealbilderna är att de inte är så tvådimensionella som de först kan verka. De är skapade och påbyggda bit för bit genom flera år för att sedan vara tillräckligt 3D för att kunna stå upprätt. En lång rad av trevliga men halvdana högtider har dammsugits på alla sina små magiska glimtar, vilka sedan adderats till bilden av högtiden/årstiden så som den ideellt borde vara. Snapsen i min drömmidsommar är ett klart bevis på detta, då jag troligtvis inte inkluderade alkohol i dagen som sjuåring. Denna detalj måste logiskt sett lagts till ett helt decennium senare. 

Men jag tänker att om man istället för att vara konstant småmissnöjd över att saker inte var bra nog, så kanske man medvetet kan plocka dessa magiska bitar från bilden och liksom strö dem som en smaksförhöjande krydda över livet så som det faktiskt är. Som Maldonsalt, eller en pressad lime. Eller natriumglutamat. Om man istället för att försöka få en dag som redan har så otroligt mycket press på sig att fylla ett par alldeles för stora skor, så kan man kanske sätta sig ned och ta in upplevelsen för vad den faktiskt verkligen är. 

Mindfulness kallas det väl egentligen. Det är för övrigt något som blir ett ganska naturligt tillstånd när man arbetar med små barn. Man får en slags stillhet i sinnet. Den slags stillhet som gör att man kan betrakta en julgranskula i flera minuter och helt förlora sig i historierna den berättar. Dofter blir starkare och smaker mer intensiva. Bruset från söndertänkta tankar, det som annars legat på repeat som en orolig tinnitusskugga i bakgrunden, tynar långsamt bort. Jag brukar lägga mig ned på rygg under julgranen varje julaftonsmorgon för att bokstavligt talat se omgivningen ur ett barns perspektiv. Alla tricks är okej. För en sak är säker, vi har alla galet mycket att lära från de som vi som föräldrar varje dag försöker lära grejer. 

Kanske föräldraskap möjligtvis är en  sorts 50/50-överenskommelse. Vi lär barnen alla små och stora skitgrejer, som att äta med bestick och hälsa fint på bekanta, medan de i hemlighet lär oss the real shit. Som hur man skrattar. Och struntar helt i vad folk tycker om en. 

Mrs. Krabappel

Men tillbaka till hösten. Enligt mig är trots allt tidig höst odiskuterbart årets bästa tid. Solen, vinden och den friska luften som drar med sig dofter av svamp och skog. Jag minns den där scenen från You’ve Got Mail, ni vet den filmen där Meg Ryan har en liten trevlig bokhandel? Och där Dave Chapelle är Tom Hanks BFF? Och de öppnar en stor bokhandel som heter Fox Books? Som driver den lilla i konkurs? Den filmen? I scenen jag tänker på skriver hur som helst Joe Fox något i stil med att hösten får honom att vilja köpa ”school supplies”. Mycket riktigt. Det vill man. Bokpapper och Stabilopennor i multipack. Och anteckningsblock, som är skarpa och oruggade i kanterna.

 

Hem från dagis, med händerna fulla av grenar och pinnar.

Det är nog djupt inarbetat i en från skolåldern att hösten är en ny början. Man har laddats upp under sommaren och borde ha fått ihop lite av den där överskottsenergin som kan behövas inför denna nystart. Det känns mycket mer som ett nytt år än vad självaste Nyårsdagen gör enligt mig. För att vara ärlig, efter många år med småbarn så har nyår egentligen reducerats till en helt vanlig dag med en väldigt utdragen kväll. En kväll då man med fascinerade och rädda barn sett på fyrverkerier genom gardiner, och efter ett par obligatoriska beundrande utrop ganska snabbt tröttnat på oljudet. När det tydligt borde vara allas läggdags, vid ettiden, då är folk tydligen uppe och dricker alkohol, har jag hört. Nyårsafton känns på sin höjd som en fest man missat. Det är allt. Ingen högtidlig ceremoni som markerar slutet på något och början på något nytt. Folk frågar alltid varandra lite klämkäckt och halvironiskt om varandras nyårslöften. Svaret är nog oftast: ”Börja träna. Regelbundet. Börja träna regelbundet.”* 
Tidig höst däremot, det är tiden som borde firas på riktigt. Då det fortfarande är varmt nog för att hänga ute på kvällen med grillen tänd, och samtidigt är kallt nog för att man är helt beroende av att grillen är tänd. 


Jag har alltid funnit det väldigt inspirerande att drömma mig bort till den där typen av New England-Ralph Lauren-höst. Ni vet, med Navajoponchos och stora ullstövlar. Den typen av höst där man tar ut lädersoffan i skogen. Och samtidigt som någon spelar gitarr vid en flammande brasa så ligger jag behagfullt draperad på armstödet, djupt försjunken i konversation med en uppstoppad björn. Vackert, så vackert. Det är ju iallafall något man kan sträva mot känner jag. 

Faktum är, nu när jag tänker på det, så finns det en viss likhet med vårt grannskap här en kväll varje september. Ty, här i området där jag bor har vi en tradition i att ha en gemensam utebiokväll. Grannar vallfärdar från sina hus runt knuten och karavaner med barn och vuxna anländer efter många långa sekunders tung promenad. Vi visar animé med projektor mot husväggen. Med tända lampor i träden grillar vi fifty shades of kött och bakar äppelpaj över levande låga. Eldkorgar och rökelse är tända och vuxna dricker vin tillsammans på fårfällar, medan barnen under hypnos äter popcorn i medhavda möbler på gräsmattan. Så för att vara helt ärlig, vi är väl egentligen bara en björn och lite läder från idealet. 

*Detta är endast något jag gissar att folk frågar varandra. Jag firar som sagt inte nyår. Men jag har sett det på film.

Om inlägget

Uncategorized

One Comment

Lägg till →

  1. Gammelmoster Gunvor augusti 23, 2017 — 9:54 e m

    Lina du har sådan insikt! Hoppas riktigt många läser och begrundar vad du förmedlar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: