Bananlådans baksida

Nu är det kväll här på balkongen. Eller altanen. Den är ett mellanting, så jag använder termen Daisy genom ett missförstånd omedvetet uppfann: Baltanen. Utsikten från baltanen är inte speciellt vidsträckt, men någonstans där i fjärran bakom träden hör jag fiskmåsar skrika. Så genom ett filter av fantasi och minnen av hav känner jag hur nära kusten jag ändå befinner mig. Det kan förvisso vara så att måsarna i fråga bara cirkulerar kring ett kadaver på en fotbollsplan någonstans i kvarteret. Men känslan av kust och vågskvalp förmedlas trots allt genom deras ihärdiga skrikande. 

(Det är inte så nära till stranden alltså. Men efter ett par timmars rask promenad så är du definitivt vid någon form av vattenkant.) 

Känslor och minnen väcks så oerhört snabbt upp från sin dvala genom ljud. Och för att inte tala om genom dofter. En sådan till synes självklar insikt får mig nuförtiden att vilja se den från ett minimalistiskt perspektiv. Den är kanske nämligen inte så självklar, inte i dagens samhälle och sättet vi ser på, och fokuserar på, fysiska ägodelar. Men denna är en av insikterna som får mig att inte vilja behålla speciellt mycket grejer från min barndom. Okej, någon nalle här, någon My Little Ponyponny där. Men de flesta saker från det förgångna får en mest att bli melankolisk upplever jag. Detta inkluderar även de tingen som är starkt kopplade till positiva minnen alltså. När man rensar igenom sådant så får man såklart en hel del trevliga tankar och blir överraskad över hur tiden liksom lyckats stå still bland ens gamla ägodelar. Men ofta känner jag ändå att den energi som hänger sig kvar efteråt trots allt ändå är ganska dyster. Stagnerad och inte alls speciellt upplyftande. Ja, nu inser jag att den faktiskt även är ganska lik den man har när man insett att man slöscrollat på Facebook alltför länge. Ni vet, när man vaknar upp från det där translika stadiet man hamnat i efter att ha kollat på en kompis mammas kusins semesterbilder från -07? Man måste liksom ge sig en lavett för att snappa out of it.

Så jag behöver inte behålla alla de där tio Barbiedockorna, för chansen att jag kommer få se en liknande docka senare i livet är ganska så stor. Faktiskt så stor som hela 86%!* Kanske hos en kompis med barn, i en leksaksaffär eller på en loppmarknad. Denna docka kommer då med stor sannolikhet trigga samma känsla som de som jag som liten själv hade en gång också gör. 

Stubbåkern användes i samma syfte av mig och mina systrar. För 20 år sedan.

Jag känner att det nästan reduceras ner till en brist på tilltro till livet som gör att man känner att man måste spara på allt skit från förr. Jag har kommit till en vändpunkt när det gäller det här. Det gjorde jag någon gång i våras. Numera känner jag ett lugn som faktiskt stammar från en tro på att jag kommer stöta på det jag behöver när jag behöver det. Om det nu må vara doftande brevpapper eller kanske glittriga älvbokmärken så ja, då kommer de troligtvis komma i min väg. På något vis. OCH de kommer dessutom trigga minnet starkare än vad som annars gjorts varje gång jag stött på de samma grejerna, fast i en bananlåda i förrådet två gånger om året. 

Det är ganska intressant att det här med minimalism numera är en Grej. Förr i tiden antar jag att det var normen. När saker generellt var dyrare, handgjorda eller lokalt tillverkade. Man kunde inte bara skaffa sig det man ville ha två sekunder efter att man insett att man ville ha det. Den där insikten om att man behöver något kommer nog ganska sällan inifrån. Den kommer, om jag får gissa, mest utifrån. Vilket ofta innebär reklam, status, coolhet, sättet vi mäter framgång på, vilket förövrigt är bullshit. Hade man lyssnat inåt lite mer så hade man nog hört att det är ganska så bra så som det är. Så länge som alla är torra, mätta, rena, friska och vid ens sida. 

Så i denna anda av tilltro, insikter och respekt för de äldre så har jag denna sommar för första gången någonsin börjat laga kläder som det gått hål i. Samt, sytt i saknade knappar. 

Obehaglig kvinna från förr. Men med handsydd badboll. 

* Denna statistik är fabricerad. Men den talar onekligen för sig själv! 

Om inlägget

Uncategorized

2 Comments

Lägg till →

  1. Hei Lina, så fin bloggen din er! Du skriver veldig bra, og trigget definitivt både barndomsminner og følelser hos meg 😊 Gøy å lese at vi er ‘on the same page’ på så mange ting, og innlegget ditt er et befriende ”no bullshit”-bidrag i vår litt forkvaklede samtid ❤️ Gleder meg til å lese mer! Stor klem fra Anja (anjastang.no)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: