Nu är det dags för minimalism.

Det var såhär det började. Jag såg dokumentären på Netflix. Minimalism heter den. Det var väl för ungefär tre månader sedan. Sedan var jag fast. Allt blev plötsligt glasklart. Det är ju DET HÄR jag alltid har tyckt och känt, och känt på mig att jag tyckt. Minimalism is the shit! The bees knees AND bollocks. Grejen med G. Allt folk snackar om nuförtiden. Eller ja. Det är allt JAG pratar om hela tiden.

Om du sett dokumentären så vet du att den handlar om två killar i undre medelåldern som rensat ut i princip allt onödigt ur sina liv. De har skalat ner sina hem och lagt fokuset på grejer som verkligen, verkligen betyder något. Han den enas hem är för övrigt ganska extremt utröjt. En gitarr i ena hörnet, en fåtölj i ett annat… Sex tallrikar och sex glas typ. Han äger helt enkelt bara saker som han säger ”adds value to my life”. Allt annat fungerar bara som distraktion. Distraktion från sånt som verkligen, verkligen betyder något.

Insikten jag fick om att man faktiskt inte behöver ens en bråkdel av allt man samlat på sig under alla år slog mig hårt i huvudet. Så är det ju faktiskt. Det är helt sant det de säger. Det finns ju utan tvekan helt extremt många människor som klarar sig med helt galet lite. Men, trots att detta egentligen kan känns väldigt självklart, så har det ändå varit så djupt inarbetat i huvudet att om man vill ha något så skaffar man sig helt enkelt bara det. Så enkelt är det. Men tanken att allt detta som man skaffar sig även kan fungera som ett ankare hade jag nog inte heller kommit fram till på egen hand. Såvida jag inte bestämt mig för att leva som en fulltidsbackpacker och varit tvungen att släpa med mig allt på ryggen. Då hade man nog valt sina inköp med större omsorg. Men backpacking är inte helt min grej. Backpacking är för sniglar.

Men med insikten jag fått så började ändå alla grejer jag ägde kännas lite kvävande. Alla jeansdubbletter, oramade bilder, alla prydnadsföremål som egentligen bara stått och samlat damm. Presenter som man fått som inte varit helt rätt och köket som var halvfullt med manicker som bara användes en gång om året. Jag kände med en gång att jag var villig att offra många av mina ägodelar för den eventuella vinst jag skulle kunna få genom en utrensning. Jag anade nämligen att detta frigörande av fysisk plats hade potential att frigöra plats i… huvudet.
Hur som helst. Jag började ganska omgående med att försöka bli medveten om hur jag funkar i shoppingsitutioner. Att minimera införskaffandet av grejer och endast hålla mig till att köpa sånt som verkligen är planerat. Inget impulshandlande. Sedan utmanade jag mig själv i att bli mer och mer immun mot reklam och marknadsföring. Eller till en början iallafall ifrågasätta När det är som man verkligen tänker själv och när man blir lite lätt hjärntvättad till att tänka något. Och till sist. Utrensning. Aaaah, utrensningen är så härlig. Detta projekt är inget man gör på en dag. Det kan ta en jäkla tid. En hel livstid misstänker jag. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är viljan att göra sig av med allt skit som man trott att man behövt, men som visat sig bara ha hängt med i alla år.

Men egentligen, EGENTLIGEN är ändå det viktigaste att röja plats i huvudet för det där lite mer abstrakta. Som relationer. Som kärlek. Som fokus på de människor man bryr sig om och förmågan att odistraherat lyckas lyssna på folk som pratar. Vilket inte alltid är så lätt med en mobil limmad till handflatan.

Men ja, helt enkelt grejer som verkligen, verkligen betyder något.

Om inlägget

Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: